Jag på en mulåsna i Lalibela

Viktoria, Emelie, jag och Ciaran i Lalibela (något ser skumt ut där borta till höger...)

Ciaran och Emelie på väg upp från en av Lalibelas grottor

Underbar beainitu i Lalibela

Det fina Lalibela-gänget hemma och spelar UNO igen

"Bye bye Denise"-middag på Serenade

Samma middag, på andra sidan bordet

Idag, fredag, har vi också varit lediga tack vare att det är någon ”national holiday” här i Etiopien. Självklart tog jag chansen att sova ut och efter det låg jag och Emelie ute i solen i ett par timmar och bara njöt av vår ledighet.

På eftermiddagen åkte vi mot Bole och biografen där. Idag har ”Sex and the City 2” premiär hemma i Sverige (tror jag) så vi tänkte kolla om den av någon anledning skulle ha det här också. Självklart hade den inte det så det fick bli ”the Losers” istället. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den filmen, förutom att det var en riktig grabbfilm med explosioner och snygga tjejer. Efter bion gick vi till ”Lime Tree” för att äta middag. Maten var riktigt god och för att fira att det är fredag köpte vi hela TRE efterrätter att dela på. Servitörerna där tyckte nog att vi var lite konstiga, men det kan jag bjuda på. Det slutade alltså med att den här kvällen blev en riktig ”date night” för mig och Emelie.

Jag och min finfina date Emelie <3 (bilden tagen på Ciarans sista kväll i
Addis)

Hahaha! Ikväll skulle jag och Emelie ha lite filmkväll med fasting cookies (för min del), men så blev det ju inte riktigt. Vi hyrde hela fyra filmer, varav en som en ”gift” av försäljerskan, och vi kunde bara titta på EN. En film av FYRA. Och den enda filmen som vi faktiskt kunde titta på var hur dålig kvalitet som helst. Resten av filmerna var antingen dubbade (PÅ engelskan) eller så gick det inte att spela dem. Vi kunde inte annat än skratta åt detta elände!

Nu har i varje fall helgen börjat för min del eftersom lärarna har en utbildningsdag imorgon och på fredag är det en ”national holiday”. Det ska bli riktigt skönt med en långhelg och det förtjänar vi!

Vi pratade med Gizachew imorse om vår situation här och nu känns allt mycket, mycket bättre. Det kändes som att en enorm sten lyftes bort från mina axlar och jag har faktiskt inte varit lika trött idag som jag varit den närmaste tiden, fast jag hade väckning redan 05:15. Det är helt sjukt hur att prata kan göra så stor skillnad. Hittills när vi har pratat med folk (vanligtvis Thomas) på WSG så har man inte kunnat lita på att det ska bli någon förändring, men nu känns det mycket bättre. Gizachew är ledare för WSG och han visade idag att han verkligen bryr sig om oss volontärer. Vi kom inte fram till några konkreta beslut idag, men han ska komma till Gurara på måndag och se hur situationen är där för att sen se vad som kan göras. Jag kommer fortsätta jobba på skolan, men jag kommer antagligen ha en lärare med mig på varje lektion som även kommer hjälpa mig att planera lektionerna. Emelie kommer nog också stanna på skolan, men kanske bara deltid. WSG har flera projekt här i Addis och hon kanske vänder sig till en av dem för att komma bort från skolan ett tag.

Jag och Emelie har bara sju veckor kvar här i Addis nu och det känns ganska så sorgligt. Nu när allt kommer bli bättre känns det som att sju veckor inte är lång tid alls. På sätt och vis är jag redan hemma i mina tankar, men samtidigt känner jag mig som hemma här också nu. Det här kanske bara är svammel, men det går inte riktigt att förklara den här känslan. Ja ja, nu ser jag fram emot en riktig sovmorgon eftersom jag inte fick någon i helgen.

Ciao!

Emelie, jag, Ciaran och Denise i Lalibela (har inget med inlägget att göra)

Imorse var det dags för Ciarán att åka hemåt. Det var en riktigt deppig frukost vi åt innan det var dags för oss att säga farväl. Där stod vi, tre volontärer, och grät på gårdsplanen framför taxin som skulle föra iväg vår kära vän. Jag vet att både jag och Emelie kommer sakna honom riktigt mycket, men det är en tröst för mig att veta att jag kommer träffa honom igen om 11 veckor.

Efter detta sorgliga avsked var jag och Emelie ändå tvungna att fortsätta med våra liv här i Addis. På väg till skolan ringde mamma mig så att jag fick gratta min underbara lillasyster som fyller hela 13 år idag. GRATTIS AMANDA!

Eftermiddagens bönemöte var riktigt bra. Gizachew översatte det mesta för oss volontärer och vi bad först för alla oss WSG-tjejer och sedan för killarna. Det var skönt att vara på bra humör efter bönen! Ikväll har jag och Emelie en riktig deppkväll. Vi har köpt snabbmat som vi nu ska äta i sängen framför en chickflick.

Idag är det val här i Etiopien. Dagen har varit lugn, men bland det första jag såg i morse var gästhusets vakt som gick omkring med ett AK47 gevär. Jag vet inte om det skulle kännas tryggare på något, men lite läskigt var det ändå.

Förutom valet har det varit Ciaráns sista dag här i Addis. För att fira detta har jag varit på hela TVÅ gudstjänster; först en katolsk på Moder Theresa sjukhus och sedan den gamla vanliga på IEC. Efter kyrkan hjälpte jag till att köpa lite souvenirer och nu ikväll ska vi gå ut och äta på Lucy.

Igår var vi i Bole för att äta och shoppa lite. Väl där passade vi på att köpa ett par brända filmer för 35 birr/st (ca 20kr). En av dem var ”Avatar” som vi tittade på nu innan Lucy. Den fick mig att börja tänka på hur det är att vara ny en helt ny värld (som Etiopien på sätt och vis varit för mig) och hur det känns när den här nya världen blir verklighet och den gamla blir fantasi. Om två månader är det min tur att åka hem och det kommer kännas riktigt, riktigt konstigt. Jag kommer verkligen sakna det här landet (som jag säkert redan skrivit några hundra gånger) och jag kommer definitivt återvända någon vacker dag.

Trött, trött, trött. Det är i princip det enda jag kan säga om livet för tillfället. Hela den här veckan har jag varit helt utmattad och jag tror inte att jag känt mig riktigt pigg en enda gång. Vanligtvis brukar jag piggna till efter att jag ätit frukost på morgonen, men så har det icke varit den här veckan. Idag är det fredag och jag orkar ingenting. Jag har försökt ta en powernap efter skolan, men det funkade inte. Jag försökte med att dricka två koppar kaffe nu ikväll, men det har inte riktigt heller funkat. Igår bröt jag till och med ihop totalt efter att ha läst ett mail som min kusin skickade. Jag hade ingen aning om att jag var så här trött och jag tror att tröttheten beror på all press jag och Emelie får från skolan. Jag älskar barnen och trivs riktigt bra med lärarna, men lektionerna har blivit alldeles för jobbiga. Det är riktigt utmattande att försöka få eleverna att förstå mig och att få dem att lyssna. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vi ska prata med Thomas, vår Etiopiska handledare, på måndag och det kommer antagligen leda till att både jag och Emelie tar en veckas semester.

Nu blir det film med min lilla familj igen och imorgon blir det SOVMORGON!

Det är lördag och jag, Emelie och Ciarán har passat på att gå på bio och äta gott i Bole. Igår hade vi lite fredagsmys med lasagne och film så det var riktigt skönt att sova ut idag. Efter att ha ätit gårdagens lasagne till frukost/lunch åkte vi iväg mot Bole. Först gjorde vi ett stopp på ett internetcafé för att Emelie skulle kolla sina mail och jag passade på att ta en macciato. Jag kommer verkligen sakna den där lilla koppen söt, stark kaffe när jag åker hem. Jag tänker på detta eftersom det idag är exakt 2 månader kvar tills jag och Emelie tar flyget hemåt.

För tillfället har jag ingen lust alls att åka hem. Jag trivs riktigt bra med skolan och vår lilla ”familj” här på compoundet. Jag, Emelie och Ciarán har verkligen blivit en liten familj här. Vi turas om med att laga mat om vi inte gör det tillsammans och vi gör nästan allt annat också tillsammans. Förhoppningsvis följer Ciarán med oss till kyrkan imorgon. Jag vet inte vad han skulle tycka om det, men ”the more the merrier”, eller hur?

Förutom kyrkan imorgon blir det förhoppningsvis en efterlängtad tacokväll. Vi fick två paket tortillas av Viktoria när hon var här och nu äntligen ska vi äta dem. Hittills har vi varit för lata för att köpa antigen köttfärs eller grönsaker, men imorgon slår vi till stort!

Jag kan inte fatta att jag varit här I hela 93 dagar nu! Tiden har gått så otroligt snabbt, samtidigt som det ibland känns som att tiden sniglar sig fram. För tillfället känns allt riktigt bra här faktiskt. Jag trivs hur bra som helst i skolan och jag trivs bra med Emelie och de andra volontärerna på gästhemmet. Självklart är inte varje dag lika bra som denna, men man ska ju inte fokusera på de dåliga dagarna.

Igår hade jag en av de sämre dagarna. Dagen började med väckning redan 05:15 för att gå på bönemöte. Vanligtvis har jag inget emot att gå dit, men igår kändes det mindre bra. När vi kom dit var det ingen som översatte för oss så där satt jag i 1,5 timme och bara stirrade. Ja eller mot slutet översatte de EN sak för oss. Nämligen att en man från deras kyrka sålde lotter och de ville antagligen att vi skulle köpa det av honom. Tyvärr gjorde jag inte det eftersom bönemötet inte fått mig att bli på särskilt bra humör. Efter detta misslyckande fortsatte bara dagen att gå neråt så närmare kvällen var jag nästan gråtfärdig. Som tur är har jag helt underbara vänner här på gästhemmet så tack vare dem slutade min dag ändå bra. (TACK till er!)

I helgen blir det förhoppningsvis bio och kanske tacos på söndag kväll om vi känner oss pigga nog för det.

Den här dagen började ganska så dåligt. Jag vaknade av att det blåste riktigt mycket ute och av att det lät som att trädens alla grenar rasade på vårat hustak. Vädret i morse var alltså inte bra. Tanken var från början att jag skulle åka till kyrkan, men eftersom vädret var så dåligt så blev även jag på dåligt humör och struntade i kyrkan. Istället tog jag en promenad ner till Arat kilo för att handla lite mat och för att komma bort från gästhuset. På vägen ner såg jag massor med poliser och vakter längst vägen och först trodde jag att det hade med valet att göra, men ack så fel jag hade. Poliserna stoppade all trafik för att låta några högt uppsatta (och rika) etiopier (kanske premiärministern) åka förbi i sina fina svarta bilar. Det var riktigt kul att se all trafik komma igång igen.

Efter matinköpet i Arat kilo tog jag en till promenad, nämligen upp för Entotoberget. Vädret hade blivit soligare vilket ledde till att mitt humör också blev soligare och tack vare mitt soliga humör bakade jag kladdkaka. Riktigt gott var det!

Imorgon är det dags att återvända till sjukhuset för att Emelie ska få medicin mot sin onda mage. Förhoppningsvis slipper hon sin magont snabbt!

Det är fredag och detta har vi firat med spelkväll (d.v.s. UNO och Phase Ten) med Denise och Ciarán. Hela dagen har varit riktigt trevlig och jag och Emelie har lyckats vara riktigt flummiga för första gången på länge. Me like!

Lördag blir en ganska hektisk dag. Dagen kommer börja med att jag och Emelie åker till doktorn för att få lite medicin för hennes mage. På dagen/eftermiddagen blir det sedan mer shopping med Denise på Piazza och på kvällen ska vi från kvällens spelkväll på finmiddag på Serenade för att ha en avskedsmiddag för Denise. Hon lämnar oss redan på onsdag så det kommer bli riktigt tomt utan henne. Bara tio dagar senare lämnar även Ciarán oss så hela juni och juli kommer jag och Emelie vara själva här på gästhuset. Sorgligt men sant.

Idag blev jag attackrad av en enorm hemlängtan. Detta hände under kvällens bönemöte och gjorde mig riktigt deppig ett tag. Jag vill ju inte åka hem än, men kunde ändå inte låta bli att längta efter många av sakerna där hemma.

Det är ändå skönt med helg nu. Veckan har gått riktigt snabbt, precis som alla andra veckor, och det på både gott och ont. Samtidigt som jag längtar hem så ser jag hela tiden saker som jag kommer sakna här. Jag kommer bland annat sakna taxiturerna till skolan varje morgon då taxin måste ta sats för att komma upp för en backe. Jag kommer sakna alla underbara barnen i skolan. Jag kommer sakna alla de goda, färska frukterna här. Jag kommer till och med sakna strömavbrotten som kan vara riktigt mysiga ibland och de får en att göra annat än sitta framför datorn eller andra saker som kräver ström. Ni där hemma ska vara riktigt glada över att det alltid finns ström, vatten och mat nära till hands!

Idag har varit en riktigt bra dag! Det hela började med att jag och Emelie fick sovmorgon eftersom det är helgdag och WSG inte hade något bönemöte. Istället för en vanlig skoldag hade vi en lite utflykt med eleverna. Vi åkte till en lekpark som nyligen öppnat där vi lärare och eleverna fick en chans att leka på riktigt. Jag vet inte om de någonsin fått gunga och klättra i klätterställningar så det var riktigt kul att se hur lyckliga barnen (och lärarna) var. Däremot blev jag lite ledsen när vi först gick in i parken eftersom några franska barn som var där med sina föräldrar blev rädda för våra elever och föräldrarna ville inte att deras barn skulle gå för nära eleverna. Visst att eleverna på Gurara är fattigare och lite smutsigare än de franska barnen, men de är alla barn, eller? Jag vet inte om det verkligen var så att föräldrarna såg ner på eleverna, men det såg så ut från stället där jag stod.

Jag hade åtminstone riktigt kul med barnen och jag har varit på jättebra humör hela dagen efter detta. Efter ett par timmars lekande åkte jag, Emelie och den irländska volontären Denise till Bole för att shoppa lite. Vi började det hela med lunch på New York. Alla vi beställde sallad och efter ett tag upptäckte Denise en liten larv i sin mat. Självklart åt hon inget mer och hon sa till servitören. Det hela ledde till att både jag och Emelie blev lite mer misstänksamma på vår mat och Denise fick en talrik med pomfrites som kompensation. När vi ätit god glass till efterrätt så kom personalen ännu en gång och bad om ursäkt och det visade sig att de bjöd på alla tre salladerna. Japp gott folk, ni läste rätt, de BJÖD på maten. Hur snällt som helst! Det kallar jag för bra service! Efter maten var jag på ännu bättre humör och shoppingen gjorde ju inte saker och ting värre. Det hela slutade med att jag kom hem med en klänning, ett armband och en ny svart kofta (eftersom min gamla fått sönder). En riktigt bra dag alltså! Ikväll blir det hemmagjort chirru till middag så dagen kommer sluta bra också.   

Kära blogg(läsare), det var ett tag sen jag skrev så nu ska ni får en liten update på den här veckan.

Måndag (ca kl 02:00) – Jag vaknar av att jag inte mår bra. Spenderar närmaste tre timmarna på toaletten… På morgonen bestämmer jag mig för att INTE gå till skolan eftersom jag inte mår så bra. Jag sover alltså hela måndagen.

Tisdag – Jag är fortfarande dålig så jag stannar hemma även idag. Tror att jag har energi nog att titta mina mail på dagen. När jag kommer hem igen (efter att ha gått över gatan, sparat ett mail på 40 min och gått tillbaka över gatan) är jag helt utmattad så jag sover resten av dagen. Middag på Blue Tops med mumsig glass till efterrätt. På kvällen åker Viktoria hem.

Onsdag – Nu orkar jag ta mig till skolan (WOHO), efter morgonens bönemöte alltså. Efter skolan är planen att jag och Emelie ska sätta oss och spara lite mail, men Goethe har inget internet och ett annat hyfsat bra internetcafé har ingen el.

Torsdag – Skola igen. Efter lunch gör vi ett nytt försök på internet och lyckas. Jag sparar mail, men kan inte blogga, för så bra är ju internet ändå inte!

Fredag (igår) – Skola. Vi lyxar till vardagen med lunch på Youth Café. Efter detta lite matshopping och sen hem för att fort byta sjal och skynda till bönemöte. På kvällen blir det middag på Yars på grund av lathet och dålig fantasi.

Där har vi det, ännu en vecka som svept förbi. Idag har vädret varit överraskande bra så jag har bara stannat hemma och njutit av solen på gästhusets gräsmatta. Ikväll har jag varit duktig och tränat lite pilates också vilket jag är lite stolt över. Resten av kvällen blir det nog bara film och vila på rummet, solen gör en verkligen trött.    

Även den andra dagen i Lalibela var fullspäckad. Vi började dagen med att, efter att ha ätit en ordentlig frukost såklart, klockan åtta på morgonen rida iväg på mulåsnor upp till ett nytt berg för att se en ny kyrka. Denna var inte lika gammal som den första, men runt 900 år var den. Jag måste säga att jag är lite stolt över mig själv som satte mig på en häst igen (mulåsna, häst, nästan samma sak). Hästrädslan kanske är på väg att försvinna, vem vet. Halvvägs upp på berget stannade vi för att vila och det utnyttjade självklart byborna som bor där. Vi blev ”attackerade” av barn som ville sälja läsk (till oss och våra mulförare) och smycken. Jag köpte, tro det eller ej, ett kors av dem, bara för att det är lite coolt att kunna säga att korset är från ”de Etiopiska bergen”. Landskapet på väg upp var väldigt vackert och det var riktigt kul att få se den Etiopiska landsbygden och människorna som faktiskt bodde i de där små hyddorna på vägen upp till kyrkan.

På vägen upp till kyrkan hände någonting ganska dramatiskt. Vi stötte på en liten kille, med sina vänner, som burit på tunga stockar och skadat sig. All hud och nageln hade gått av på en av fingrarna så att man såg benet på fingret. Som tur var hade vi en riktig hjältinna med oss, nämligen Emelie, som hjälpte pojken att tvätta såret och plåstra om det med en binda. Det är verkligen hemskt hur tunga saker barnen (och alla andra också för den delen) måste bära på ibland. Vi såg flera människor som bar på liknande stora stockar ner från berget mot Lalibela.

Vägen ner från kyrkan var också intressant. Vi kunde inte rida ner hela vägen eftersom vägen ner inte var helt säker. Den lilla stigen vi gick på var ganska brant på vissa ställen och hal på grund av alla stenar. Alla utom Viktoria halkade MINST en gång, men det är bara för att hon hade en stadig hand att hålla i sig hela vägen ner.

På eftermiddagen fick vi en rundtur av alla andra kyrkorna i staden – vilket var 11 stycken. Den här rundturen måste jag helt ärligt säga, var inte riktigt lika spännande som de två första utflykterna. Alla kyrkorna hade ungefär samma historia och samma tavlor, så efter ett tag var det inte lika överraskande längre att höra att ”mannen på tavlan är S:t George när han dödar draken”.

För att sammanfatta så var resan riktigt rolig och det var kul att de två Irländska volontärerna följde med. Lalibela är definitivt en stad värd att se när man besöker Etiopien!

I fredags åkte vi till en liten stad här I Etiopien som heter Lalibela. Den här staden är känd för sina otroligt många klippkyrkor och den ligger ca 1 ½ timmes flygresa från Addis. Min och Emelies handledare från Sverige kom till Addis natten mellan torsdag och fredag så hon hann följa med, vilket jag är riktigt glad över. Förutom oss tre så följde även två Irländska volontärer med oss, vilket bara gjorde resan ännu roligare.

På fredag morgon hade vi väckning 04:30 och ca en timme senare var vi på väg till flygplatsen. Taxichauffören som körde oss tyckte nog tyvärr inte så mycket om oss eftersom han väl på flygplatsen blev av med sitt körkort. Vi hade sagt att vi skulle till Lalibela, så detta visste han, men ändå körde han oss till den internationella terminalen. När vi sa till honom att han kört fel försökte han vända vilket ledde till att han i ca 20 sekunder körde mot enkelriktat. Självklart såg en beväpnad vakt detta så han tog körkortet och vi fick gå till rätt terminal medan chauffören stannade kvar och kämpade för att få tillbaka sitt körkort (jag hoppas verkligen att allt löste sig för honom…).

Lalibelas flygplats var jättefint och fridfullt. Det kommer bara två flyg per dag dit och omgivningen runt landningsbanan är jättevackert. På flygplatsen fanns flera små bord med män bakom som försökte promota sina hotell, vi valde ett som heter ”Seven Olives” och tack vare att ”promotaren” inte fick tag på hotellet så lovade han oss ett jättebra pris på rum. Det var till och med så billigt att receptionisten på hotellet sa åt oss att inte berätta om priset för de andra gästerna eftersom det var så mycket billigare. Nu vet jag inte om det bara var ett försäljningstrick eller någonting, men om det var det så funkade det.

Eftersom vi landade i Lalibela så tidigt på fredag morgon så hann vi med en utflykt redan då. Vi åkte iväg med en minibuss upp till bergen utanför staden för att se den äldsta av alla klippkyrkorna. Den här kyrkan var 934 år gammal och faktiskt riktigt cool. Utsikten från bergen var också riktigt vacker och jag önskar verkligen att det är någonting alla skulle få se.

På fredag kväll, efter att jag hunnit ha ett litet samtal med Viktoria om livet här i Etiopien, så gick vi upp på kullen/berget bakom hotellet för att se solnedgången. Det var riktigt vackert, även om vädret inte var så jättebra. Dagen slutade i varje fall bra med middag på hotellet då jag åt chirru (MUMS!).

Ingen har väl missat vulkanutbrottet på Island? Det har inte ens jag gjort, som faktiskt är på andra sidan ekvatorn. En volontärs familj blev tvungen att stanna här i Addis i nästan en extra vecka på grund av detta och min och Emelies handledares flyg blev flyttad ett helt dygn, så inte ens jag har missat att höra nyheten.

Idag var jag duktig (precis som jag brukar vara varje onsdagsmorgon) och steg upp 05:15 för att gå på WSGs morgonbön. Den här veckan var lärarna på min skola den största anledningen till att jag åkte dit. Den närmaste tiden har det känts som att jag kommit närmare fler av dem, vilket gör arbetet på skolan ännu roligare. Inte förrän nu ikväll har jag blivit trött, så jag ser verkligen fram emot att få sova en timme och 15 minuter extra imorgon.

Förutom bönemötet på morgonen var jag även duktig på dagen. Jag fick äntligen min chans att träffa en holländsk UNICEF-arbetare som under 20 minuter berättade om sitt arbete här i Etiopien. Det var självklart inte som gjorde mig duktig, nej nej. Min duktighet kom från att jag lyckades irra mig till stället där jag skulle träffa Inga. Jag hade aldrig varit där innan så jag måste säga att jag är lite stolt över mig!

I helgen bär det av till Lalibela. Lalibela är en by/stad där det finns massor av klippkyrkor. Ska bli intressant att se vad det är och jag lovar att publicera en bild (om internet vill samarbeta).

Idag har jag varit riktigt duktig och tagit en promenad upp för Entotoberget. Hela förmiddagen och fram till ungefär klockan tre på eftermiddagen har det varit riktigt bra väder idag så jag bestämde mig för att följa med två irländska volontärer på lite äventyr. Utsikten uppe på berget är helt otroligt vacker och naturen är också helt underbar så det var verkligen värt att gå upp. Jag ska försöka göra denna promenad till en vana. Minst en gång i veckan ska jag försöka gå upp dit jag gick idag, för helt ärligt har jag saknat promenader och där uppe fanns inte så mycket folk. Får se om jag lyckas och om vädret tillåter mig till denna nya tradition. Självklart har inte vädret varit perfekt idag heller. På vägen ner för berget började det spöregna så vi fick stanna på ett café och vänta på att regnet skulle lugna ner sig.

Nu är klockan snart 22:30 (eller 4:30 etiopisk tid) här och det finns fortfarande ingen el. Det är inte så konstigt med tanke på regnet och åskan idag, men det skulle ju vara skönt att se vad man gör när man försöker få tandkräm på tandborsten. Jag hoppas jag lyckas med denna svåra uppgift.

Då var det fredag igen och en hel helg med äventyr står framför mig. Idag jobbade jag som vanligt bara halvdag och jag och Emelie passade på att börja rita linjerna på väggarna i det blivande lekrummet. Där inne ska vi nämligen måla ett hörn så att det blir lite mer barnvänligt. Jag ser verkligen fram emot att se resultatet (om vi någonsin får målarfärg det vill säga).

Nu ikväll har vi firat Jenni, en annan volontär här, som fyller år. Vi började med lite chokladpudding på eftermiddagen och ikväll åkte vi till Bole för att äta gott. Efter middagen gick vi till ett ställe som heter Stockholm. Det var lite konstigt att komma tillbaka hem igen och jag såg faktiskt till och med några riktiga svenskar där… Det fick mig att inse att jag nog inte är klar med Addis riktigt än, och det är ju bra!

För det första vill jag be om ursäkt för att min blogg är så tråkig utan bilder, men det tar för lång tid att ladda upp så oftast hinner jag inte. Jag lovar att försöka göra det snart igen.

Vädret här i Addis har inte blivit bättre, tvärtom. Idag har det regnat i princip hela dagen och det har varigt lite halvmulet hela veckan. Suck vad tråkigt säger jag bara! Däremot har jobbet i skolan börjat kännas bättre igen och jag har börjat trivas lite bättre med lärarna. Egentligen ska jag nog inte klaga på livet här eftersom jag ändå inte kommer bo här så länge till, men ibland är det svårt att låta bli (tyvärr). Nu säger jag inte att jag inte rekommenderar folk att åka hit, nej tvärtom. Jag kommer aldrig ångra att jag valde att åka hit eftersom jag faktiskt har lärt mig så otroligt mycket och helt ärligt tycker jag att man ska försöka åka iväg och se ett sådant här fattigt samhälle någon gång i sitt liv för att kunna få uppfattning om hur bra vi faktiskt har det där hemma.

Nästa vecka kommer min och Emelies svenska handledare hit. Över helgen ska vi då åka till en stad (tror jag att det är åtminstone)  som heter Lalibela. Ska bli skönt att komma iväg ett tag och bara vara turist på riktigt. Ibland behöver man ju faktiskt en paus från verkligheten, eller vad tycker ni?

Skolan idag var riktigt bra för min del. I och för sig så regnade det jättemycket när vi (jag, Emelie och en till volontär) kom till skolan så vi var alla ganska så blöta, men efter det började jag stortrivas! Klockan nio, när skolan börjar, hade ingen av de andra lärarna dykt upp så vi blev tvugna att göra någonting. Vi besämde oss för bild för alla eleverna. Eftersom jag älskar att organisera så tog jag tag i saken och såg till att eleverna började jobba. Riktigt kul! Till slut dök lärarna upp efter att ha varit på ett möte med WSG-ledarna så när det var dags för mig och Emelie att gå hem så hade eleverna andra som kunde ta hand om dem.

Nu hoppas jag bara på bättre väder för resten av veckan så att man kan göra någonting kul i helgen.

Ciao!

Idag har varit en ganska så bra dag. En ny vecka har börjat och detta ”firade” jag och Emelie med att få ett litet uppmuntringstal av skolornas rektor – det behövdes verkligen. Skolan som jag jobbar på är till för extremt fattiga barn där åtminstone en av föräldrarna måste vara borta, kanske inte död, men inte finnas tillgänglig. Detta har jag under de närmaste veckorna helt glömt bort. Ja eller kanske inte glömt, men bara inte tänkt på. Rektorn berättade för oss om en av ”problemtjejerna” i grade 1; hon bor inte med sin familj utan hos någon helt random familj som knappt bryr sig om henne. Det är ju inte konstigt att hon blivit så hårdhudad som hon blivit. Och en liten tjej från yngsta klassen måste gå i skolan för att få mat på dagarna, annars skulle hon antagligen inte få det eftersom hennes mamma måste jobba på dagarna som hushållerska hos flera olika familjer varje dag för att kunna försörja sig och sin dotter. Det är ju hemskt hur svårt vissa har det! Det här är bara två exempel av Guraras ca 150 elever, så tänk er hur hemska historier som kan finnas blad de här barnen. Detta påminde Thomas oss om och han fick, åtminstone mig, att tänka vilken skillnad vi faktiskt gör i skolan. Vi kanske inte lär dem jättemycket, men vi ger dem uppmärksamhet och kärlek vilket alla kanske inte får hemma. Vi låter dem vara barn, istället för att behöva arbeta hela dagarna för att hjälpa sina familjer. Jag är riktigt glad över att vi fick chansen att prata med Thomas idag. Ibland måste man påminnas om varför man gör det man gör och han fick mig att bli taggad på att plugga till lärare igen. Tack Thomas!

Idag har jag, Emelie och Jenni (en till volontär) haft en riktig tjejdag. Vi började med att åka till Piazza för att titta i lite affärer där. Jag lyckades köpa ett par billiga och snygga jeans för 280 birr och båda mina kompanjoner hittade också snygga saker. Efter detta åkte vi till Dembel, på Bole road det rikare området i Addis. Där åt vi först varsin Ceasar sallad på en restaurang vid namn New York och till efterrätt varsin mumsig glass. Efter att vi ätit oss mätta fortsatte shoppingen ett tag och jag hittade ett andra par jeans för 220 birr (billigt!). När vi var nöjda bestämde vi oss för att ta varsin manikyr och Emelie satsade ordentligt och tog även en massage. Om inte detta är en riktig tjejdag så vet jag inte vad som är det.

Det har faktiskt varit riktigt skönt att bara kunna glömma var jag är för en dag och bara kunnat vara mig själv. För första gången på hela tiden här kändes det verkligen som hemma, så nu är jag nog beredd för ännu en vecka i skolan. Igår vilade jag hela dagen och idag var jag ”den rika Emma” för en dag.