Idag har varit en ganska så bra dag. En ny vecka har börjat och detta ”firade” jag och Emelie med att få ett litet uppmuntringstal av skolornas rektor – det behövdes verkligen. Skolan som jag jobbar på är till för extremt fattiga barn där åtminstone en av föräldrarna måste vara borta, kanske inte död, men inte finnas tillgänglig. Detta har jag under de närmaste veckorna helt glömt bort. Ja eller kanske inte glömt, men bara inte tänkt på. Rektorn berättade för oss om en av ”problemtjejerna” i grade 1; hon bor inte med sin familj utan hos någon helt random familj som knappt bryr sig om henne. Det är ju inte konstigt att hon blivit så hårdhudad som hon blivit. Och en liten tjej från yngsta klassen måste gå i skolan för att få mat på dagarna, annars skulle hon antagligen inte få det eftersom hennes mamma måste jobba på dagarna som hushållerska hos flera olika familjer varje dag för att kunna försörja sig och sin dotter. Det är ju hemskt hur svårt vissa har det! Det här är bara två exempel av Guraras ca 150 elever, så tänk er hur hemska historier som kan finnas blad de här barnen. Detta påminde Thomas oss om och han fick, åtminstone mig, att tänka vilken skillnad vi faktiskt gör i skolan. Vi kanske inte lär dem jättemycket, men vi ger dem uppmärksamhet och kärlek vilket alla kanske inte får hemma. Vi låter dem vara barn, istället för att behöva arbeta hela dagarna för att hjälpa sina familjer. Jag är riktigt glad över att vi fick chansen att prata med Thomas idag. Ibland måste man påminnas om varför man gör det man gör och han fick mig att bli taggad på att plugga till lärare igen. Tack Thomas!