Hahaha! Ikväll skulle jag och Emelie ha lite filmkväll med fasting cookies (för min del), men så blev det ju inte riktigt. Vi hyrde hela fyra filmer, varav en som en ”gift” av försäljerskan, och vi kunde bara titta på EN. En film av FYRA. Och den enda filmen som vi faktiskt kunde titta på var hur dålig kvalitet som helst. Resten av filmerna var antingen dubbade (PÅ engelskan) eller så gick det inte att spela dem. Vi kunde inte annat än skratta åt detta elände!

Nu har i varje fall helgen börjat för min del eftersom lärarna har en utbildningsdag imorgon och på fredag är det en ”national holiday”. Det ska bli riktigt skönt med en långhelg och det förtjänar vi!

Vi pratade med Gizachew imorse om vår situation här och nu känns allt mycket, mycket bättre. Det kändes som att en enorm sten lyftes bort från mina axlar och jag har faktiskt inte varit lika trött idag som jag varit den närmaste tiden, fast jag hade väckning redan 05:15. Det är helt sjukt hur att prata kan göra så stor skillnad. Hittills när vi har pratat med folk (vanligtvis Thomas) på WSG så har man inte kunnat lita på att det ska bli någon förändring, men nu känns det mycket bättre. Gizachew är ledare för WSG och han visade idag att han verkligen bryr sig om oss volontärer. Vi kom inte fram till några konkreta beslut idag, men han ska komma till Gurara på måndag och se hur situationen är där för att sen se vad som kan göras. Jag kommer fortsätta jobba på skolan, men jag kommer antagligen ha en lärare med mig på varje lektion som även kommer hjälpa mig att planera lektionerna. Emelie kommer nog också stanna på skolan, men kanske bara deltid. WSG har flera projekt här i Addis och hon kanske vänder sig till en av dem för att komma bort från skolan ett tag.

Jag och Emelie har bara sju veckor kvar här i Addis nu och det känns ganska så sorgligt. Nu när allt kommer bli bättre känns det som att sju veckor inte är lång tid alls. På sätt och vis är jag redan hemma i mina tankar, men samtidigt känner jag mig som hemma här också nu. Det här kanske bara är svammel, men det går inte riktigt att förklara den här känslan. Ja ja, nu ser jag fram emot en riktig sovmorgon eftersom jag inte fick någon i helgen.

Ciao!

Emelie, jag, Ciaran och Denise i Lalibela (har inget med inlägget att göra)