Idag är det min och Emelies tvåmånadersdag här i Etiopien och med denna dag har även hemlängtan slagit till. Nu ikväll åkte mamma och Martin hem och det kändes mycket jobbigare än jag hade trott. Det var mycket lättare att skiljas åt från familjen när jag åkte hit än det var nu. Det kanske beror på att jag då var på väg mot ett äventyr, medan jag nu redan är i mitt lilla ”äventyr” som hunnit bli vardag. Det är faktiskt lite konstigt att tänka att det här som mamma och Martin fått se och uppleva i 10 dagar är någonting jag lever med varje dag (för tillfället). För dem var det här någonting spännande att se och till och med taxiresorna blev små äventyr för dem, men för mig är taxiresorna och omgivningen alldagligt. Samtidigt som det kommer bli skönt att komma hem igen så kommer det nog bli konstigt att lämna allt det här. Det kommer bli konstigt att lämna de gamla, halvt sönderfallna taxibilarna. Det kommer bli konstigt att lämna alla människorna som hälsar på en och ropar efter en. Och det kommer framförallt bli konstigt att lämna vardagsrutinerna som man ändå fått här.

Det ska ändå bli skönt att äntligen få sova ut imorgon. Sedan ska jag även passa på att tvätta, tvätta, tvätta! Jag har snart inga rena kläder kvar… inte för att jag kanske är den renaste av alla här.

Jag kan ju förresten berätta att mamma och Martin fick se skolan där jag jobbar idag. Efter besöket åkte vi till Boston Day Spa för att bli lite omhändertagna. Jag tog en manikyr och pedikyr, mamma tog samma plus en hårbottenmassage och Martin tog en härlig helkroppsmassage. Det är verkligen sjukt hur billigt allt sånt är här! Det skulle ju vara hur skönt som helst om man kunde få naglarna fixade för 120kr hemma i Sverige också, eller få en helkroppsmassage för 60 kr. Tycker ni inte? Det kommer jag nog också sakna när det är min tur att lämna landet…  

Ibland förstår jag mig verkligen inte på vissa människor här i Addis. Efter skolan idag gick jag, mamma och Martin till ”sjalshoppen” för att handla lite sjalar (jag köpte hela 8 stycken denna gång). På vägen hem stannade vi till lite då och då för att titta i lite butiker som ligger längst vägen här på Chiromeda. När jag stod och väntade på dem så hände det hela två gånger att någon nöp mig. Varför undrar jag då?! Varför måste vissa människor nypa mig? Är det för att se om jag är riktig människa? Eller kanske för att kontrollera om jag fortfarande lever, när jag står där och ser mig omkring? Jag förstår då icke varför de håller på så…

Ikväll ska vi äta på en restaurang som heter Serenade. Det är en lite finare restaurang där man får en trerätters middag för under 200 birr (d.v.s. ungefär 100 kr). Jag har hört rykten om att de ska ha jättegoda efterrätter och någon slags sushi till förrätt så det ser jag verkligen fram emot.

Under de närmaste dagarna har det blivit en hel del turistande och fotande. Detta självklart för att mamma och hennes kompis varit här. Igår (tisdag) fick vi till och med lite rundtur här i Addis av en bekant. Martins arbetskompis syster bor här i Addis så igår gav hennes dotter och svärson oss en härlig liten rundtur. Vi började dagen med att åka upp på Entotoberget för att titta på utsikten och för att se en kyrka och ett museum där. Från berget kunde vi se hela Addis och det var riktigt vackert. Jag bor ganska nära berget så någon dag kanske jag orkar gå enda upp dit bara för att få se den underbara utsikten igen.

Efter Entoto åkte vi vidare till Afrikas största marknad, Merkato. Marknaden är ca 4 km (som jag förstod det) och har allt. De har stora och små gator med allt från stål till kryddor och annan mat. Tydligen går alltid Etiopierna själva dit när de ska handla. Tyvärr kan inte vi vita (”Farensh”) gå dit själva eftersom de för det första ger oss dubbla priserna, det är så stort att man kan gå vilse och på grund av ficktjuvar. Det var ändå kul att få se stället, även om jag inte köpte någonting.

På kvällen bjöd Rebecca (Martins arbetskompis syster som jobbar på UNICEF) och hennes dotters familj oss på en traditionell Etiopisk restaurang. Där åt jag för första gången kött beainitu, vilket var riktigt gott, men jag föredrar nog den vegetariska. Under middagen uppträdde personalen med olika traditionella Etiopiska danser. Många av danserna var hur coola som helst så om jag hittar någon Etiopisk danskurs hemma så ska jag inte tveka en sekund på att anmäla mig.

Idag gick jag, precis som en vecka sen, på morgonbönen med WSG. Den här gången var jag mycket tröttare så det var inte lika kul att sitta där som förra veckan. Efter det jobbade jag halvdag och det var riktigt skönt! Hade redan glömt hur kul det är att träffa eleverna och lärarna. Ska nog bli ganska skönt när allting här återvänder till vardagen igen. Efter skolan träffade jag mamma och Martin för lunch och sedan för att besöka Haili Selassis (jag har ingen aning om hur man stavar namnet!) kyrka och museum. I kyrkan orkade jag inte gå omkring så jag satte mig på en bänk och väntade på de andra. Prästen i kyrkan satte sig vid mig och började självklart prata med mig. Först var allting väldigt oskyldigt då han frågade var jag kom från och om jag trivdes i Addis. Efter ett tag frågade han efter min hemadress, vilket jag helt ärligt måste säga var lite skumt. Sedan sa han att han ”kunde” följa med mig till Sverige eftersom han hade en släkting som jobbar där som präst. Jag kanske tänker lite för traditionellt, men så ska väl inte en präst hålla på? Trodde han verkligen att jag skulle gå med på att ta med honom till Sverige bara för att han är präst? Inget illa menat till alla präster ute i världen, men SÅ mycket tycker jag inte att han kan vänta sig av mig… Jag var redan trött innan så han fick mig inte bli på bättre humör. Som tur är piggnade jag till av lite turistshopping nu ikväll så till middagen var jag på bra humör igen.

På fredag åker mamma och Martin hem igen så det hinner bli massor med mer turistande innan det. Jag ser redan fram emot lördag då jag ska få sova ut för första gången på alldeles för många dagar. Självklart har det varit kul att ha dem här, men helt ärligt ska det bli skönt när vardagen kommer igång igen och jag inte behöver underhålla någon (någon som är ny för Addis åtminstone).

Nu blev det ett riktigt långt inlägg, jag hoppas att någon orkade läsa allt detta. På fredag har jag och Emelie varit här i hela två månader. Jag vet, otroligt, men sant. Snart kommer jag hem igen!

Idag var jag, mamma och Martin på lunch hos en kvinna vid namn Rebecca, som jobbar för UNICEF. Hennes syster jobbar tillsammans med Martin i Sverige, så hon bjöd över oss på en riktig Etiopisk lunch. Sjukt gott var det!

Ikväll hade vi sen en liten påskmiddag med Emelies familj. Det fick bli stekt potatis, kokt ägg och sill från Sverige. Kanske inte som en vanlig påskmiddag där hemma, men det gick bra det med. Senare nu ikväll åkte Emelies familj hem så nu är det bara mina kvar (och Johannas familj, d.v.s. 7 pers).

Dags att sova, jag blev väckt imorse av att Emelies pojkvän ringde ALLDELES för tidigt. Ciao!

Ja nu är det påsk (eller fasika som det heter på ahmarinja) även här i Etiopien. Påsken är den viktigaste helgen här och det märks att folk satsar för att fira det. Fram till påsk har det varit fasta så imorgon slår alla till hårt med kött. På gatorna säljs hönor, getter och ägg som ska tillagas för imorgon. Igår såg jag till och med en man bära på en (levande!) höna i en genomskinlig plastpåse med lufthål. Det var nog bland det konstigaste jag sett i hela mitt liv.

Igår (fredag) åkte jag och Emelie med våra gäster till Ambo, en stad ungefär två timmar utanför Addis. Där sov vi först en natt och idag åkte vi till en sjö som heter Lake Wanchi. Sjön ligger mitt i en gammal vulkan med helt fantastisk natur. Där tog vi en tvåtimmars tur med hästar för att se oss omkring och det var riktigt kul. Jag hade aldrig trott att jag skulle sätta mig på en häst frivilligt, men efter ett tag gick det faktiskt ganska så bra. Självklart hade vi någon som höll i hästarna, om vi ville, och det ville jag ju självklart. Nu har jag riktigt ont i rumpan och imorgon har jag säkert träningsverk någonstans.

Imorgon har jag, mamma och Martin blivit bjudna hem till en kvinna som jobbar på UNICEF på påsklunch. Ska bli spännande att se vad hon har att bjuda på.

Glad Påsk!

Igår kom mamma och Martin hit. Det var riktigt kul att se dem igen och det var självklart kul att få massor med ”presenter” från Sverige. Jag fick bland annat mina efterlängtade tidningar, ÖRTSALT och ett påskägg. Me be happy!

Den här dagen, denna första april, började med ett möte för oss WSG-volontärer med Gizatchew. Gizatchew är ledaren för WSG så det var riktigt skönt att äntligen få träffa honom ordentligt. Vi pratade om hur vi trivs här, vad vi tycker om våra arbeten och lite om de sociala och kulturella skillnaderna som vi fått ”stå ut med”. Det var som sagt var skönt att få träffa honom ordentligt och se vad han har att säga om livet och arbetet i Etiopien.

Nu ska jag gå ut och passa på att njuta av solen som äntligen tittat fram bland alla moln. Jag hoppas verkligen att vädret håller i sig ett tag!   

Japp, tro det eller ej, men jag gick faktiskt på morgonbönen imorse. Det var inte så svårt som jag trott att stiga upp redan kvar över fem och bönen var mycket bättre än de som brukar vara på eftermiddagarna. Jag fick i och för sig inte så mycket översatt, men tyckte ändå om det. Kanske speciellt eftersom alla lärarna var på så bra humör efteråt. Resten av dagen har också varit bra och jag har varit duktig och städat i skolans "leksaksförråd" för att nästa vecka försöka göra ett lekrum av det. Får se hur det går med den saken.
Nu är vi lediga i hela FEM dagar. Helt underbart! Det är riktigt skönt att slippa ta ledigt från skolan för att kunna umgås med mamma. Hoppas bara vädret blir bättre...

Idag har det regnat hur mycket som helst! Det har inte regnat hela dagen, men på dagen föll det ner lite och senare på eftermiddagen när jag skulle hem från skolan så började det ösa ner. Jag åkte hem med en av lärarna och jag kunde inte annat än skratta åt hur mycket vatten det var på gatorna. Det var som två floder, en på båda sidorna av vägen, som rann ner för backen från området där jag bor. Självklart var jag helt dygnsur när jag kom hem och orkade inte annat än lägga mig ner i sängen och titta på serier. Jag hoppas verkligen att vädret blir bättre mot slutet av veckan. Min mamma kommer hit imorgon kväll och jag vill ju inte att det ska vara sådant här väder då!

Förutom det lite sämre vädret, så har jag haft en ganska så bra dag. Jag började dagen med att gå ner för backen till stället där vi i vanliga fall byter taxi och det var faktiskt riktigt skönt att börja dagen med en 20 minuters promenad. Ska försöka vara ute i god tid lite oftare så att jag hinner med det. Lektionerna idag gick också bra. Jag hade lektionerna själv eftersom Emelie tagit ledigt idag för att umgås med sin familj. Det enda lite jobbiga var väl bara att jag kände mig lite hes i slutet av dagen eftersom jag behövt vara så övertydlig med mina frågor till eleverna. Jag har absolut ingenting emot att göra mig förstådd på ett lite övertydligt sätt, men det var första gången jag faktiskt känt mig lite hes i slutet av en skoldag.

Imorgon (onsdag) kommer som sagt var min mamma hit. Innan planet landar ska jag försöka hinna med morgonbönen med WSG, halvdag på skolan, äta lunch, plugga ahmarinja, ha ahmarinjalektion, gå ner till Goethe för internet och sedan kanske äta lite mellanmål/middag. Jag kommer antagligen lyckas, men känns konstigt med så mycket planerat för en dag. Ser fram emot att få lite Marabou choklad och DN!

Nu är det ännu en gång dags att gå och lägga sig. Jag ska upp klockan 05:15 imorgon och träffa några andra WSGare 06:15. Vilken tur att jag är trött!

Ciao!  

Igår åkte jag med en riktig Etiopisk taxi. Den här taxin var inte som alla andra, nej den var speciell. Den här taxin var nog den segaste i hela Etiopien! Jag åkte hemifrån i god tid för att slippa skynda mig till kyrkan, men tror ni inte att taxiresan tog nästan 50 min. Det ska bara ta ca en halvtimme med taxin, så det här var någonting nytt. Resan började med att vi stannade 5 min från starten för att släppa av någon. Därifrån ville självklart inte inroparen åka iväg förrän taxin var full. Han var verkligen envis. Där stod vi sen i säkert 10 min och kämpade med att få in folk. Ca 20 meter senare stannade vi igen för att släppa av folk och sedan kämpa med att locka in nya passagerare. Inroparen lyckades inte få fullt i taxin så vi åkte iväg och stannade tio meter senare igen. Där stod vi sedan i säkert 10 min igen och försökte få in folk. När vi till slut kom till Aratkilo så segade vi fram i säkert 15 meter till för att få in så många som möjligt. Inroparen lyckades inte och alla i taxin utom jag gick av. Ännu en gång envisades inroparen med att fylla taxin, vilket han gav upp efter ca 20 min. Då trodde jag att vi äntligen skulle komma iväg ordentligt, men icke sa nicke! Istället blev taxichauffören stoppad av polisen så att han blev tvungen att stanna taxin, kliva ut och gå och prata med polisen. Vid det här laget kunde jag bara skratta åt situationen. När vi väl kom iväg igen så stannade vi tio meter bort igen för att envisas med att få in fler passagerare. Som sagt, det slutade med att min 30 minuters taxiresa tog minst 50 minuter. En riktig Etiopisk taxi alltså… 

Ibland undrar jag hur vissa människor tänker. Ikväll gick jag och Emelie till Yars för middag eftersom elen försvunnit och vi egentligen planerat att laga lasagne, men för det krävs ju ugn. På Yars satt det en tjej vid bordet bredvid vårat. Efter tag, när tjejen fikat klart och betalat, kom två killar in på restaurangen. Tjejen satt kvar, men killarna satte sig ändå vid hennes bord fast det fanns hur många lediga bord som helst. De frågade inte ens om det var okej för henne, nej nej, de var bara fräcka och satte sig bredvid henne så att hon tillslut inte orkade sitta där längre och jagades iväg. (Nu säger jag inte att sånt här bara händer här i Etiopien, det är nog minst lika vanligt hemma i Sverige, men det gör min inte gladare för det) Sådant gör mig så arg! Varför kunde de inte bara sätta sig i bordet bredvid och sen sätta sig i hennes bord när hon gått? Jag vet inte om de skulle satt sig där om en kille suttit där. Antagligen inte!

Förutom ätit på Yars har jag, Emelie, Johanna och en irländsk volontär varit på IEC:s basar. Den här gången tyckte jag inte att de hade lika mycket saker som jag ville köpa. Kanske kan det ha berott på att jag hade gott om pengar med mig. Det brukar ju sägas att man vill ha det man inte kan få och den här gången kunde jag få det mesta så jag ville inte ha någonting. Självklart köpte jag en del ändå. Köpte bland annat en skål (som jag kallar för ”chirruskål”) som är typisk etiopisk och en fin tallrik med den. Få se vad jag kommer använda den till hemma, men fin var den!

Elen har fortfarande inte kommit tillbaka så det blir nog ett avsnitt Lost nu och kortspel eller någonting liknande när datorn slocknat. Kommer nog sakna dessa små strömavbrott när jag kommit hem…    

Idag, fredag, har varit en bra dag. Jag och Emelie hade spoken English med de tre äldsta klasserna och den här gången såg jag till att inte göra lektionen för avancerad för ettorna. Det fick faktiskt riktigt bra och för en gångs skull och jag hoppas att eleverna också tyckte det kändes bra.

Vädret har varit bra hela dagen fram till nu när det börjat regna och åska. Kvällens plan är bara att ta det lugnt framför lite mer Lost. Vi har ganska tidig väckning imorgon eftersom vi ska på IEC kyrkans basar igen. De säljer jättegod mat där så vi vill vara där i tid för att hinna få tag på lite tofu, kola- och nötkaka och självklart glass.  

Nästa onsdag kommer min mamma hit och hälsar på och det är jag riktigt glad över. Ser verkligen fram emot att få visa runt här i Addis och visa skolan där jag jobbar. Jag kan också passa på att skicka hem lite saker som jag handlat här.

Det är verkligen tråkigt när folk lämnar det här gästhuset. Ikväll åker en man som varit här i tre månader hem och jag kommer nog sakna honom. Han är en äldre man från Irland som kommit hit till Addis i flera år. Han är verkligen riktigt trevlig att prata med i frukostbordet på morgnarna. Snart åker också två andra volontärer från Glimåkra bibelskola hem. Känns som att det tillslut bara kommer vara jag, Emelie och Johanna kvar…

Förutom att folk börjar lämna detta underbara gästhem så har dagen varit bra. Jag kände mig för ovanlighetens skull pigg när jag vaknade i morse och dagen blev bara bättre av att vi träffade de flesta andra lärarna på vägen till skolan. Väl i skolan gick lektionerna hyfsat bra. Ja alla utom grade 1 (som vanligt). Jag blev verkligen överraskad över hur lite de kan. Det är otroligt stor skillnad mellan grade 1 och grade 2 vilket jag inte tycker är så bra. Hur ska man få 31 elever att lära sig göra meningar om de inte ens förstår de ord som de kan? Några tips? Var ska man börja?

Efter skolan var jag och Emelie duktiga och gick en liten omväg för att få extra motion och billigare hemresa. Här hemma var det meningen att vi skulle sitta barnvakt till den svenska familjens äldsta dotter, men det slutade med att mamman inte kunde åka iväg till jobbet på grund av strömavbrott. Duktiga som vi är så passade vi på att tvätta lite för hand och sedan umgås med den äldsta (4-åriga) dottern fast att hennes mamma var hemma. Nu ikväll fortsatte vi med duktigheten genom att passa på att träna lite pilates. Min förhoppning är att jag ska få tillbaka mina fina magrutor som jag hade för ca ett år sen. Får se om jag lyckas, annars finns ju alltid gym där hemma.

Kvällen slutade jag och Emelie som vanligt med Lost. Man fastnar verkligen när man börjar titta på serien, hur töntig jag än kan tycka att den är. Nu är det dags att gå och lägga sig för att förhoppningsvis vakna lika pigg imorgon som jag gjorde idag.  

För första gången på två veckor släpade jag mig till Goethe institut idag (tidigare idag alltså) för att få internet. Jag var lite orolig över att få massor av hemlängtan eftersom jag haft det lite förra veckan, men jag blev bara på bättre humör. Det är helt otroligt hur mycket glädje ens vänner kan ge. Självklart saknar jag dem, men den hemlängtan jag hade förra veckan är nu helt borta. Fick berätta lite hur jag har det här och vad jag tycker om med Etiopien och jag blev riktigt glad när jag tänkte på alla underbara barnen på skolan, på injeran, på vädret, på människorna, på frukterna, ja på allt. Jag är verkligen glad över att vara här och är riktigt tacksam över chansen.

Idag hade jag och Emelie bara halvdag på skolan, vilket var skönt. Dagen började nämligen med att elen bestämde sig för att sluta funka på morgonen så jag fick klara mig utan mitt morgonkaffe. Efter skolan hade jag ahmarinjalektion och det var nästan lika kul som förra veckan. Min lärare frågade frågor och jag fick svara, allt på ahmarinja. Kände mig riktigt duktig! För att göra dagen ännu lite bättre så fick jag ett vykort av en kompis som varit ute och rest. (Tack!) Imorgon har vi också halvdag så jag ska nog passa på att skriva klart mina vykort så att jag kan skicka dem innan helgen.

Nu är det nog snart läggdags. Har haft en lång dag så ska bli skönt att bara få blunda och flyta in i drömmarnas värld. 

Woho! Lyckades ladda upp hela fyra bilder! Enjoy


Jag och Emelie på IEC kyrkans basaar förra månaden


Home sweet home


Skolan där jag jobbar, Gurara freedom school


Jag med fina "churubas" ett par veckor sen på Harlem Jazz

Kommer ni ihåg den undernärda lillkillen från skolan jag jobbar i? Imorse hamnade han i koma och senare på eftermiddagen fick vi veta att han gått bort. Lektionerna avbröts en kvart tidigare och imorgon ska tydligen begravningen vara…

Pojken längst fram till vänster

Imorgon börjar en ny vecka och det känns bra! Jag och Emelie har varit lediga från skolan i fyra dagar nu, varav två dagar i och för sig har varit helg, och nu längtar jag tillbaka. Känns så fel att ha haft två extra dagar lediga, särskilt eftersom torsdagen var ledig helt i onödan. Jag har faktiskt saknat barnen i skolan och jag hoppas att jag nästa vecka kommer känna mig piggare än jag gjort den här veckan.

I helgen har jag inte gjort så jättemycket. Igår tog jag mig i nackskinnet och köpte äntligen vykort. Jag, Emelie och Nich gick till Misrach, en butik som säljer saker gjorda av handikappade kvinnor, där jag köpte 15 fina vykort. Nu måste jag bara se till att skicka dem nästa vecka också. Efter vykorts-shoppingen gick vi till Nationalmuseet. Det var lite intressant att se att inträdet för etiopier bara var 2 birr medan utlänningar fick betala 10 birr. Det är självklart fortfarande billigt, men tror inte att det någonsin skulle funka i Sverige. Efter museibesöket åkte jag hem och bara vilade upp mig. Det var riktigt skönt att bara ta det lugnt och ladda inför nästa vecka.

Den här dagen började som vanligt med kyrkan. Efter det åt vi lunch med två personer vi träffat i kyrkan, Ruth och Isaac. Det var riktigt trevligt och det är lite kul att ha lärt känna folk i kyrkan. Som Ruth och jag sa efter lunchen, vi har blivit ”kyrkkompisar”. Efter kyrkan var jag duktig och skrev ungefär hälften av mina kort. Ska se till att skriva resten i början av nästa vecka så att jag kan skicka dem redan på onsdag eller torsdag. Kan inte lova att det kommer hända, men försöka duger.

Hela den här veckan har jag varit riktigt sugen på papaya, men jag har aldrig haft ork nog att gå upp till fruktstånden och köpa det. Alltså blir ett annat mål för nästa vecka att köpa papaya. Det är dags att vakna till liv och börja njuta mer av det Etiopien har att erbjuda; färsk papaya!    

Kära bloggläsare, jag hade verkligen ingen aning om att jag var en sådan här språknörd. Idag hade jag för första gången språklektion själv och jag tyckte det var hur kul som helst! Jag har ju alltid vetat att jag är hyfsat bra på språk, men att det är så här kul hade jag ingen aning om. De närmaste dagarna har jag varit lite seg, men under lektionen idag piggnade jag till helt. Jag och Emelie gick iväg för att handla lite sjalar och jag kunde inte låta bli att le och älska livet. Ikväll ska vi fira en av volontärerna, Jasmine, som fyller år på söndag och nu blev jag riktigt peppad på att göra det och ha kul. Det är ju ändå fredag!

Blev ingen rundtur idag. Jag, Emelie och Emelies kille var på huvudkontoret klockan tio, men ingen dök upp. Där satt vi och väntade och väntade på att någon skulle få tag på mannen som skulle ta oss på rundturen, men inget hände. Tillslut, efter en timme, gav vi upp. Han ringde några timmar senare, bad om ursäkt och vi bestämde en ny tid för imorgon. Hoppas verkligen att han är där då!

Istället visade jag och Emelie hennes kille runt lite i Addis. Samtidigt passade vi på att köpa matbiljetter att dela ut till tiggare på gatorna. Äntligen kan man dela ut annat än mynt till de stackars människorna! På vägen hem såg jag världens roligaste sak. Precis vid ingången till Missionen gick en sköldpadda! Jag kunde inte fatta vad jag såg. Har blivit van vid att se åsnor, getter och kossor överallt, men sköldpaddor. Det var någonting nytt! Kunde inte låta bli att skratta och vakten här bara tittade konstigt på mig. Är ju inte varje dag man ser en sköldpadda på äventyr.

Förutom allt detta så har det varit en väldigt seg dag för min del. Emelie har umgåtts med sin kille så jag har mest legat hemma i min säng och tagit det lugnt och funderat över livets gång. Jag undrar hur allt kommer vara när jag kommer hem igen. 5 månader är en ganska lång tid och mycket hinner förändras på den tiden. Kommer mina vänner vara desamma? Kommer mina hem se likadana ut? Kommer jag vara densamma? Som sagt, 5 månader är en lång tid och saker och ting hinner förändras på den tiden. Ska nästan bli lite spännande att se hur mycket som hinner hända på den här tiden.

Idag har jag verkligen känt mig som en av de rika här i Addis, vilket jag inte vet om jag tyckt så mycket om. Efter skolan idag åkte vi till Hilton för att ta ut pengar, handla lite och få varsin manikyr och pedikyr. Det var hur skönt som helst, men efteråt kändes det ändå lite jobbigt att veta hur mycket pengar som fanns i min plånbok och vad jag precis unnat mig med… skönt var det ändå!

Fick även veta idag att pojken från skolan som fått TBC mår mycket bättre nu. Han har börjat äta och piggna till så nu hoppas jag verkligen att han blir tillräckligt frisk för att kunna återvända till skolan igen.

Imorgon får vi äntligen den efterlängtade rundturen på WSG. Ska bli kul att få se vad mer WSG gör än bara ger utbildning och stöd till barn (och deras familjer).

Ännu en lång måndag är över. Det är lite skönt att måndagarna än så länge är våra längsta dagar. Då vet man att den är över snabbt. Inte för att jag egentligen har någonting emot måndagar. Idag var faktiskt än ovanligt bra måndag. Jag och Emelie hade inget att ta med oss som lunch till skolan idag så vi åkte till Holy Café för att äta och för en gångs skull följde de flesta lärarna med oss. Hur trevligt som helst! Vi fick skjuts av lunchbilen så vi var fem lärare som satt på flaket och hade kul. Förutom det har nog inget jätteintressant hänt idag.

Har förresten tänkt på en sak som en av lärarna på SIDA-kursen sa till oss. Är man borta en vecka kan man skriva en bok om det, en månad kan man skriva en novell och längre än det så har man inget att säga. Det stämmer nog. I början av vistelsen här kändes det som att jag hade mycket mer att säga än nu. Ju längre man lever i ett samhälle, desto mer van blir man väl med den och inget känns så värst speciellt längre. Har till och med vant mig vid att möte åsnor och getter när jag vandrar omkring mitt i stan!

Nu blir det ännu mer Lost och sen sömn. För varje morgon som går blir jag segare och segare på att stiga upp. Dags att skärpa sig!