Även den andra dagen i Lalibela var fullspäckad. Vi började dagen med att, efter att ha ätit en ordentlig frukost såklart, klockan åtta på morgonen rida iväg på mulåsnor upp till ett nytt berg för att se en ny kyrka. Denna var inte lika gammal som den första, men runt 900 år var den. Jag måste säga att jag är lite stolt över mig själv som satte mig på en häst igen (mulåsna, häst, nästan samma sak). Hästrädslan kanske är på väg att försvinna, vem vet. Halvvägs upp på berget stannade vi för att vila och det utnyttjade självklart byborna som bor där. Vi blev ”attackerade” av barn som ville sälja läsk (till oss och våra mulförare) och smycken. Jag köpte, tro det eller ej, ett kors av dem, bara för att det är lite coolt att kunna säga att korset är från ”de Etiopiska bergen”. Landskapet på väg upp var väldigt vackert och det var riktigt kul att få se den Etiopiska landsbygden och människorna som faktiskt bodde i de där små hyddorna på vägen upp till kyrkan.

På vägen upp till kyrkan hände någonting ganska dramatiskt. Vi stötte på en liten kille, med sina vänner, som burit på tunga stockar och skadat sig. All hud och nageln hade gått av på en av fingrarna så att man såg benet på fingret. Som tur var hade vi en riktig hjältinna med oss, nämligen Emelie, som hjälpte pojken att tvätta såret och plåstra om det med en binda. Det är verkligen hemskt hur tunga saker barnen (och alla andra också för den delen) måste bära på ibland. Vi såg flera människor som bar på liknande stora stockar ner från berget mot Lalibela.

Vägen ner från kyrkan var också intressant. Vi kunde inte rida ner hela vägen eftersom vägen ner inte var helt säker. Den lilla stigen vi gick på var ganska brant på vissa ställen och hal på grund av alla stenar. Alla utom Viktoria halkade MINST en gång, men det är bara för att hon hade en stadig hand att hålla i sig hela vägen ner.

På eftermiddagen fick vi en rundtur av alla andra kyrkorna i staden – vilket var 11 stycken. Den här rundturen måste jag helt ärligt säga, var inte riktigt lika spännande som de två första utflykterna. Alla kyrkorna hade ungefär samma historia och samma tavlor, så efter ett tag var det inte lika överraskande längre att höra att ”mannen på tavlan är S:t George när han dödar draken”.

För att sammanfatta så var resan riktigt rolig och det var kul att de två Irländska volontärerna följde med. Lalibela är definitivt en stad värd att se när man besöker Etiopien!