Imorgon tar detta Etiopiska äventyr slut - sorgligt, men sant.

Idag har jag hunnit med att få churubas, äta lunch hos en trevlig etiopisk familj, äta smörgåstårta med två trevliga göteborgare och personalen här på Swedish mission, handla gabbi och äta middag med två väldigt trevliga etiopiska vänner.

Vädret idag har varit sådär lagom sugit då det regnat både på förmiddagen och på kvällen. Förhoppningsvis har jag idag blivit blöt om fötterna för sista gången på grund av det etiopiska regnet. Jag kan ju lugnt sagt säga att när vi tror att det regnar där hemma i fina, lugna Sverige så duggar det bara i jämförelse med hur det faktiskt kan regna här.

Imorgon blir en sådär lagom hektisk dag.

1.      Bönemöte kl 06:30-08:15 (ungefär)

2.      Hem för en andra frukost

3.      Manikyr + pedikyr ca kl 12:00-14:00

4.      Lunch New York (när vi är klara med punkt 3)

5.      Hem för att hämta torra, rena kläder till WSG

6.      WSGs huvudkontor

7.      Piazza för att hitta en ”Ethiopia” jacka

8.      Middag med lärare och volontärer

9.      Packa det sista

10.  Flygplatsen kl 01:30

Och innan middagen är det meningen att jag ska hinna köpa CD-skivor och bränna bilder från skolan till lärarna. Låt oss se detta positivt, jag kommer åtminstone sova gott på flyget, eller?

Jag är på väg att bli sjuk… Skoj! Har verkligen ingen lust med att sitta på flygplanet på torsdag morgon och inte kunna andas med näsan eller ha ont i huvudet.

Idag har varit min sista lördag i Etiopien (for now) och jag har nog inte gjort mycket vettigt. Dagen började med ännu ett misslyckat försök att hitta kaffebönsbutiken där de säljer smycken gjorda av kaffebönor. Jag ska göra ett sista försök på måndag, vill verkligen ha smycken därifrån! Efter detta misslyckande åkte jag mot Piazza för ÄNNU ett misslyckande, denna gång lyckades jag inte hitta någon mumsig kaka att fika på. (Hittade en god chokladkaka här uppe på Shiromeda istället.)

På kvällen gick jag och Emelie till en fotostudio för att bli… japp ni gissade rätt, fotade. Det var hur kul som helst då fotografen viskade instruktioner till oss om hur vi skulle stå och le. Får se hur fotona blev imorgon. Efter detta blev det middag på en armenisk restaurang med Johannes, den tyska volontären. Vi satt på en tom, tyst restaurang och åt god mat. Inte helt fel om ni frågar mig.

Resten av dagarna här är ganska så välplanerade. Imorgon blir det frukost på German bakery, besök hos skolornas rektor Thomas, internet för sista gången och förhoppningsvis middag med vår vän Ruth på kvällen. Låt oss hålla tummarna för att allt går som planerat!

Detta blir det sista jag skriver i Addis, enjoy!

Blev lite mer fotande efter middagen

<3

BARA 6 DAGAR KVAR! Japp, ni läste rätt, jag har bara 6 dagar kvar här i Addis. Om exakt en vecka har jag mindre än en timme kvar på flyget tills jag landar i Stockholm. Jag vet inte riktigt hur det känns, men det är svårt att förstå att jag ska hem till vardagen igen.

Inatt har jag för första gången på länge sovit riktigt gott hela natten. Den sista tiden har jag sovit oroligt om nätterna, så det kändes skönt att vakna uppvilad och glad. Jag var till och med så pass pigg att jag gick och handlade frukt till frukost efter en lång och skön dusch. Jag måste verkligen passa på att äta av den billiga och färska frukten nu när jag är här.

Efter frukosten gick jag och Emelie till Goethe institut (kanske för sista gången någonsin!) för att läsa lite mail. Det var riktigt kul att läsa mail från kompisar, men även konstigt att planera att träffa dem redan NÄSTA HELG! Detta betyder att helgen som kommer är min sista här i Addis…

Resten av dagen har fortsatt hyfsat bra. Det enda lite störiga som hände är att en flicka på gatan lyckades lura mig till att tro att hennes föräldrar dött. Jag har pratat med henne tidigare så jag känner henne lite och därför ville jag ju självklart hjälpa henne. Nu efteråt skäms jag lite över hur naiv jag var. Visst, jag misstänkte redan från början att hon kanske ljög för mig för att få pengar och mat. Jag träffade henne på vägen hem från Goethe och bestämde mig för att ta med henne till WSGs gästhem för att någon där skulle kunna prata med henne, men självklart ljög hon för dem också. Jag känner mig riktigt dum, men det är väl någonting som jag behövde lära mig ”the hard way”.

På eftermiddagen gick vi hem till de svenska ”missionsfamiljen” som bor på gästhemmet för att äta lite kladdkaka och ha ett litet avslut. De åker hem till Sverige imorgon kväll så vi får gå och säga hejdå på riktigt till dem då.

Det är konstigt hur folk bara försvinner och det är ännu konstigare är att det snart är min tur. Jag har sagt hejdå till så otroligt många volontärer så det är lite konstigt att snart vara den som lämnar landet och inte stannar kvar.

Som jag sagt tidigare så kommer jag sakna det här stället, men det kommer bli skönt att komma hem igen och träffa mina nära och kära.

Ps. såg på smhi.se att det kommer vara riktigt varmt i Stockholm nästa fredag. WOHO!

Imorgon är det tillslut graduation i skolan, vilket innebär att det blir min sista dag där. Det känns riktigt konstigt att tänka sig. Att gå till skolan har varit min vardag i fem månader och snart är det slut. Det är lite läskigt att veta att när jag kommer hem kommer jag falla in i mina gamla rutiner snabbt, men det kanske också är bra. Jag tänkte på det ikväll när jag duschade, det kommer bli riktigt skönt att komma hem och duscha i en fungerande dusch. En dusch med varmvatten i lagom mängder!

Idag har vi repeterat inför avslutningen hela dagen i skolan. Eleverna är riktigt duktiga och det ska bli kul att se hur de uppför sig inför en publik. Nu är det nog ändå dags att gå och lägga sig. Planen för mig är att gå på bönemötet imorgon bitti så skulle vara skönt att få lite sömn innan det.

Det är mörkt. Där ute blixtrar och dundrar det. Här inne finns ingen el.

Jag kom precis på en sak; mycket av det som jag gjort och det som hänt här i Addis har jag inte skrivit någonting om. Jag har inte skrivit om gatukillarna jag börjat prata med och som varje gång överraskar mig genom att komma ihåg mitt namn. Jag har inte skrivit någonting om att det aldrig finns ljus när man behöver det uppe i köket. Jag har inte berättat om hur otroligt lerigt det är i Gurara varje morgon när vi går till skolan. Alla mina skor är helt leriga! Det att jag inte skrivit någonting om dessa (och många, många andra) saker gör ju att jag så småningom kommer glömma dem och det är ju sorgligt. Jag vill komma ihåg allting härifrån, varje liten detalj. Går det? Antagligen inte.

Låt mig därför berätta lite mer detaljerat bara om denna vanliga söndag. Jag vaknade runt klockan åtta imorse av att kyrkan bredvid gästhemmet spelade hög musik och pratade högt i mikrofon. Idag tänkte jag för första gången hur skönt det skulle vara att förstå vad de pratade om. Jag antar att det har med deras gudstjänst att göra, men jag kan inte vara säker. Som tur är, är jag van vid detta oljud så jag somnade om ganska snabbt igen och vaknade igen runt tio. Efter att ha legat och segat i sängen och inte velat stiga upp för att rummet är så kallt, släpade jag ändå upp mig och gick ut från vårt lilla hus upp till köket. Där satt jag i tystnad och åt flingor med färsk mango och yoghurt.

Efter frukosten gick jag upp till ”taxistoppet” för att ta en taxi ner till Sidist kilo (resan kostar 1 birr). Där gick jag sedan en liten bit på en ojämn trottoar, med folk runt omkring mig som ropade efter mig, ville sälja rått kött till mig och som bara stirrade. Till slut kom jag fram till det blåa huset med plåttak, plåtväggar och plåtdörr. Där finns internet. Jag satt där i ca 50 min och betalade 4,50 birr.

För ovanlighetens skull var det fortfarande soligt så jag passade på att gå hem. Det är uppförsbacke hela vägen, men jag tänkte eftersom jag varit så lat på sistone så måste jag passa på att få lite träning. Ännu en gång ropade folk efter mig och taxichaufförer undrade vart jag var på väg. Dagens sol var riktigt varm så koftan jag hade med mig kändes HELT överflödig. Nära den Amerikanska ambassaden började tre små tjejer – kanske i 10-årsåldern – prata med mig. De började med att visa ett foto för mig och frågade om det var fint. Sedan fortsatte de gå med mig och frågade om mitt namn, var jag kom från osv. osv. Efter ambassaden (som är alldeles för stor!) träffade jag en gatukille som otroligt nog lärt sig mitt namn vid något tillfälle. Resten av vägen pratade jag med honom och han påpekade det självklara att jag kommer gråta när jag ska hem.

När jag kom hem hade klockan redan hunnit bli två så jag gick till kyrkans (samma kyrka som äger gästhuset och som spelar alldeles för hög musik på söndag mornar) restaurang. De har riktigt billig och god injera så jag köpte en shiru som jag tog med mig till vårt kök. Där satt jag och läste en gammal Cosmopolitan och åt min mumsiga lunch.

Mer än detta orkar jag inte skriva om, men så här kan en vanlig söndag se ut. Det är någonting jag inte vill glömma och förhoppningsvis glömmer jag inte denna söndag (4 juli 2010) på ett tag.

Det finns otroligt många filmer som handlar om hur orättvis världen är. Jag såg en alldeles nyss. De här filmerna får alltid mig att reagera. Jag blir alltid upprörd över hur dåligt vissa människor behandlas bara för att de inte har lika mycket pengar eller för att de bor i fel del av världen. Det värsta med detta är att jag efter filmen alltid känner mig så hjälplös. Det finns inget jag kan göra! Jag vet att en ensam person inte kan rädda världen, men skulle det inte vara skönt om man bara kunde sudda ut alla människors girighet, kallblodighet och stängda ögon och istället få dem att börja samarbeta för att alla ska ha det lika bra?

Nu kan det vara lätt att säga att ”du gör ju faktiskt någonting för välden Emma, du jobbar ju för att fattiga barn ska få utbildning”, men det räcker ju inte. Nej då, jag klagar inte. Jag älskar jobbet jag gör här, men ibland önskar jag att jag kunde göra mer. Vad kan man göra? Om någon har ett svaret så ber jag att ni delar med er av det.

Love of my life! <3

Idag har varit en riktigt rolig dag i skolan. Eleverna har inte haft några lektioner så istället har jag och lärarna på skolan hållit på och fotat hela dagen. Redan när vi kom till skolan på morgonen så var stämningen på topp. Vi började dagen med kaffesermoni på skolgården i solskenet och fortsatte sedan med massor av fotograferande. Efter ett tag hade jag riktigt ont i kinderna efter allt skrattande.

Efter skolan följde en av lärarna med mig hem för att göra churubas (flätor) med löshår på mig. Det blev inte helt klart, men Elsa lovade att avsluta jobbet i skolan imorgon.

Nu blir det rester från helgen till middag!

Ännu en dag har passerat utan att jag egentligen märkt det. Imorgon har jag bara 18 korta dagar kvar här i Addis. Sorgligt? Japp. Skönt? Kanske lite. Jag chattade med ett par kompisar hemifrån idag och det kändes riktigt bra. Jag har verkligen saknat dem och det kommer bli skönt att ha massor med tjejkvällar igen.

Idag var jag en av de första i skolan. Som vanligt så fick jag ingen information om hur dagen skulle se ut så det blev en liten chock för mig när jag fick veta att eleverna och lärarna inte skulle dyka upp förrän närmare lunch. Då tog jag chansen att bara vara för mig själv i skolan ett tag. Skönt! Jag passade på att städa lite i lekrummet och sätta upp några av elevernas teckningar i matsalen. Förhoppningsvis uppskattades detta. Vid lunchtid åkte jag till Five Zone för att äta en underbart god shirru. Så bra gick det ju inte. Jag fick min mat på restaurangen, men shirrun var inte sig själv. En riktig besvikelse om jag ska vara helt ärlig! Efter lunch blev det en liten paus på internetcafé innan jag återvände hem för att hitta Emelie fortfarande liggandes i sängen.

På eftermiddagen åkte vi iväg till Piazza för att äta. Det slutade med att vi shoppade och jag kom hem igen med två par nya skor, två festtoppar och en ny silverring.

“We all love you.” En riktigt trevlig mening att få höra när man fikar med sina kollegor. Idag – under en liten fikapaus då lärarna på skolan ordnade en kaffesermoni för mig och Emelie – berättade de att alla på skolan älskar mig. Jag har fått höra förr att jag åtminstone inte är hatad, men idag fick jag veta att de tycker om mig eftersom jag anpassat mig så pass bra till deras kultur. Detta gjorde självklart mig riktigt glad. Jag var redan på bra humör sen innan och det här gjorde bara min dag perfekt. Efter denna information spenderade jag en hel del tid med eleverna då jag lät två jättefina tjejer fläta mitt hår.

Emelie nämnde en lite intressant sak för mig imorse på väg till skolan. Jag har inga riktiga vänner utanför WSG här i Addis och ändå vill jag komma tillbaka, varför? Det jag precis berättade tror jag är svaret. Jag vill komma tillbaka hit för Guraras elever och lärare. Varje sekund jag spenderar i skolan gör mig glad (oftast i varje fall) och helt ärligt känner jag inte att jag är klar här i Etiopien. Det är inte förrän nu jag börjat komma i in livet här. Största delen av tiden här har jag trivts bra, men inte förrän nu känner jag att det här skulle kunna vara ett preliminärt hem. Jag vet vart jag kan gå för att få en paus från allt och jag vet vart jag kan gå för att kunna njuta på riktigt av den etiopiska kulturen. Kanske dags att försöka hitta en ”I love Ethiopia”- tröja?

Idag har varit en riktigt, riktigt, RIKTIGT kall dag. Det är nästan som svensk höst här i Addis och det värsta av allt är att alla mina långbyxor är i tvätten. Jag har alltså frusit hela dagen, skoj va? Det är verkligen tur att det är sommar i Sverige när jag kommer hem.