Det är mörkt. Där ute blixtrar och dundrar det. Här inne finns ingen el.

Jag kom precis på en sak; mycket av det som jag gjort och det som hänt här i Addis har jag inte skrivit någonting om. Jag har inte skrivit om gatukillarna jag börjat prata med och som varje gång överraskar mig genom att komma ihåg mitt namn. Jag har inte skrivit någonting om att det aldrig finns ljus när man behöver det uppe i köket. Jag har inte berättat om hur otroligt lerigt det är i Gurara varje morgon när vi går till skolan. Alla mina skor är helt leriga! Det att jag inte skrivit någonting om dessa (och många, många andra) saker gör ju att jag så småningom kommer glömma dem och det är ju sorgligt. Jag vill komma ihåg allting härifrån, varje liten detalj. Går det? Antagligen inte.

Låt mig därför berätta lite mer detaljerat bara om denna vanliga söndag. Jag vaknade runt klockan åtta imorse av att kyrkan bredvid gästhemmet spelade hög musik och pratade högt i mikrofon. Idag tänkte jag för första gången hur skönt det skulle vara att förstå vad de pratade om. Jag antar att det har med deras gudstjänst att göra, men jag kan inte vara säker. Som tur är, är jag van vid detta oljud så jag somnade om ganska snabbt igen och vaknade igen runt tio. Efter att ha legat och segat i sängen och inte velat stiga upp för att rummet är så kallt, släpade jag ändå upp mig och gick ut från vårt lilla hus upp till köket. Där satt jag i tystnad och åt flingor med färsk mango och yoghurt.

Efter frukosten gick jag upp till ”taxistoppet” för att ta en taxi ner till Sidist kilo (resan kostar 1 birr). Där gick jag sedan en liten bit på en ojämn trottoar, med folk runt omkring mig som ropade efter mig, ville sälja rått kött till mig och som bara stirrade. Till slut kom jag fram till det blåa huset med plåttak, plåtväggar och plåtdörr. Där finns internet. Jag satt där i ca 50 min och betalade 4,50 birr.

För ovanlighetens skull var det fortfarande soligt så jag passade på att gå hem. Det är uppförsbacke hela vägen, men jag tänkte eftersom jag varit så lat på sistone så måste jag passa på att få lite träning. Ännu en gång ropade folk efter mig och taxichaufförer undrade vart jag var på väg. Dagens sol var riktigt varm så koftan jag hade med mig kändes HELT överflödig. Nära den Amerikanska ambassaden började tre små tjejer – kanske i 10-årsåldern – prata med mig. De började med att visa ett foto för mig och frågade om det var fint. Sedan fortsatte de gå med mig och frågade om mitt namn, var jag kom från osv. osv. Efter ambassaden (som är alldeles för stor!) träffade jag en gatukille som otroligt nog lärt sig mitt namn vid något tillfälle. Resten av vägen pratade jag med honom och han påpekade det självklara att jag kommer gråta när jag ska hem.

När jag kom hem hade klockan redan hunnit bli två så jag gick till kyrkans (samma kyrka som äger gästhuset och som spelar alldeles för hög musik på söndag mornar) restaurang. De har riktigt billig och god injera så jag köpte en shiru som jag tog med mig till vårt kök. Där satt jag och läste en gammal Cosmopolitan och åt min mumsiga lunch.

Mer än detta orkar jag inte skriva om, men så här kan en vanlig söndag se ut. Det är någonting jag inte vill glömma och förhoppningsvis glömmer jag inte denna söndag (4 juli 2010) på ett tag.