För det första vill jag be om ursäkt för att min blogg är så tråkig utan bilder, men det tar för lång tid att ladda upp så oftast hinner jag inte. Jag lovar att försöka göra det snart igen.

Vädret här i Addis har inte blivit bättre, tvärtom. Idag har det regnat i princip hela dagen och det har varigt lite halvmulet hela veckan. Suck vad tråkigt säger jag bara! Däremot har jobbet i skolan börjat kännas bättre igen och jag har börjat trivas lite bättre med lärarna. Egentligen ska jag nog inte klaga på livet här eftersom jag ändå inte kommer bo här så länge till, men ibland är det svårt att låta bli (tyvärr). Nu säger jag inte att jag inte rekommenderar folk att åka hit, nej tvärtom. Jag kommer aldrig ångra att jag valde att åka hit eftersom jag faktiskt har lärt mig så otroligt mycket och helt ärligt tycker jag att man ska försöka åka iväg och se ett sådant här fattigt samhälle någon gång i sitt liv för att kunna få uppfattning om hur bra vi faktiskt har det där hemma.

Nästa vecka kommer min och Emelies svenska handledare hit. Över helgen ska vi då åka till en stad (tror jag att det är åtminstone)  som heter Lalibela. Ska bli skönt att komma iväg ett tag och bara vara turist på riktigt. Ibland behöver man ju faktiskt en paus från verkligheten, eller vad tycker ni?

Skolan idag var riktigt bra för min del. I och för sig så regnade det jättemycket när vi (jag, Emelie och en till volontär) kom till skolan så vi var alla ganska så blöta, men efter det började jag stortrivas! Klockan nio, när skolan börjar, hade ingen av de andra lärarna dykt upp så vi blev tvugna att göra någonting. Vi besämde oss för bild för alla eleverna. Eftersom jag älskar att organisera så tog jag tag i saken och såg till att eleverna började jobba. Riktigt kul! Till slut dök lärarna upp efter att ha varit på ett möte med WSG-ledarna så när det var dags för mig och Emelie att gå hem så hade eleverna andra som kunde ta hand om dem.

Nu hoppas jag bara på bättre väder för resten av veckan så att man kan göra någonting kul i helgen.

Ciao!

Idag har varit en ganska så bra dag. En ny vecka har börjat och detta ”firade” jag och Emelie med att få ett litet uppmuntringstal av skolornas rektor – det behövdes verkligen. Skolan som jag jobbar på är till för extremt fattiga barn där åtminstone en av föräldrarna måste vara borta, kanske inte död, men inte finnas tillgänglig. Detta har jag under de närmaste veckorna helt glömt bort. Ja eller kanske inte glömt, men bara inte tänkt på. Rektorn berättade för oss om en av ”problemtjejerna” i grade 1; hon bor inte med sin familj utan hos någon helt random familj som knappt bryr sig om henne. Det är ju inte konstigt att hon blivit så hårdhudad som hon blivit. Och en liten tjej från yngsta klassen måste gå i skolan för att få mat på dagarna, annars skulle hon antagligen inte få det eftersom hennes mamma måste jobba på dagarna som hushållerska hos flera olika familjer varje dag för att kunna försörja sig och sin dotter. Det är ju hemskt hur svårt vissa har det! Det här är bara två exempel av Guraras ca 150 elever, så tänk er hur hemska historier som kan finnas blad de här barnen. Detta påminde Thomas oss om och han fick, åtminstone mig, att tänka vilken skillnad vi faktiskt gör i skolan. Vi kanske inte lär dem jättemycket, men vi ger dem uppmärksamhet och kärlek vilket alla kanske inte får hemma. Vi låter dem vara barn, istället för att behöva arbeta hela dagarna för att hjälpa sina familjer. Jag är riktigt glad över att vi fick chansen att prata med Thomas idag. Ibland måste man påminnas om varför man gör det man gör och han fick mig att bli taggad på att plugga till lärare igen. Tack Thomas!

Idag har jag, Emelie och Jenni (en till volontär) haft en riktig tjejdag. Vi började med att åka till Piazza för att titta i lite affärer där. Jag lyckades köpa ett par billiga och snygga jeans för 280 birr och båda mina kompanjoner hittade också snygga saker. Efter detta åkte vi till Dembel, på Bole road det rikare området i Addis. Där åt vi först varsin Ceasar sallad på en restaurang vid namn New York och till efterrätt varsin mumsig glass. Efter att vi ätit oss mätta fortsatte shoppingen ett tag och jag hittade ett andra par jeans för 220 birr (billigt!). När vi var nöjda bestämde vi oss för att ta varsin manikyr och Emelie satsade ordentligt och tog även en massage. Om inte detta är en riktig tjejdag så vet jag inte vad som är det.

Det har faktiskt varit riktigt skönt att bara kunna glömma var jag är för en dag och bara kunnat vara mig själv. För första gången på hela tiden här kändes det verkligen som hemma, så nu är jag nog beredd för ännu en vecka i skolan. Igår vilade jag hela dagen och idag var jag ”den rika Emma” för en dag. 

Idag är det min och Emelies tvåmånadersdag här i Etiopien och med denna dag har även hemlängtan slagit till. Nu ikväll åkte mamma och Martin hem och det kändes mycket jobbigare än jag hade trott. Det var mycket lättare att skiljas åt från familjen när jag åkte hit än det var nu. Det kanske beror på att jag då var på väg mot ett äventyr, medan jag nu redan är i mitt lilla ”äventyr” som hunnit bli vardag. Det är faktiskt lite konstigt att tänka att det här som mamma och Martin fått se och uppleva i 10 dagar är någonting jag lever med varje dag (för tillfället). För dem var det här någonting spännande att se och till och med taxiresorna blev små äventyr för dem, men för mig är taxiresorna och omgivningen alldagligt. Samtidigt som det kommer bli skönt att komma hem igen så kommer det nog bli konstigt att lämna allt det här. Det kommer bli konstigt att lämna de gamla, halvt sönderfallna taxibilarna. Det kommer bli konstigt att lämna alla människorna som hälsar på en och ropar efter en. Och det kommer framförallt bli konstigt att lämna vardagsrutinerna som man ändå fått här.

Det ska ändå bli skönt att äntligen få sova ut imorgon. Sedan ska jag även passa på att tvätta, tvätta, tvätta! Jag har snart inga rena kläder kvar… inte för att jag kanske är den renaste av alla här.

Jag kan ju förresten berätta att mamma och Martin fick se skolan där jag jobbar idag. Efter besöket åkte vi till Boston Day Spa för att bli lite omhändertagna. Jag tog en manikyr och pedikyr, mamma tog samma plus en hårbottenmassage och Martin tog en härlig helkroppsmassage. Det är verkligen sjukt hur billigt allt sånt är här! Det skulle ju vara hur skönt som helst om man kunde få naglarna fixade för 120kr hemma i Sverige också, eller få en helkroppsmassage för 60 kr. Tycker ni inte? Det kommer jag nog också sakna när det är min tur att lämna landet…  

Ibland förstår jag mig verkligen inte på vissa människor här i Addis. Efter skolan idag gick jag, mamma och Martin till ”sjalshoppen” för att handla lite sjalar (jag köpte hela 8 stycken denna gång). På vägen hem stannade vi till lite då och då för att titta i lite butiker som ligger längst vägen här på Chiromeda. När jag stod och väntade på dem så hände det hela två gånger att någon nöp mig. Varför undrar jag då?! Varför måste vissa människor nypa mig? Är det för att se om jag är riktig människa? Eller kanske för att kontrollera om jag fortfarande lever, när jag står där och ser mig omkring? Jag förstår då icke varför de håller på så…

Ikväll ska vi äta på en restaurang som heter Serenade. Det är en lite finare restaurang där man får en trerätters middag för under 200 birr (d.v.s. ungefär 100 kr). Jag har hört rykten om att de ska ha jättegoda efterrätter och någon slags sushi till förrätt så det ser jag verkligen fram emot.

Under de närmaste dagarna har det blivit en hel del turistande och fotande. Detta självklart för att mamma och hennes kompis varit här. Igår (tisdag) fick vi till och med lite rundtur här i Addis av en bekant. Martins arbetskompis syster bor här i Addis så igår gav hennes dotter och svärson oss en härlig liten rundtur. Vi började dagen med att åka upp på Entotoberget för att titta på utsikten och för att se en kyrka och ett museum där. Från berget kunde vi se hela Addis och det var riktigt vackert. Jag bor ganska nära berget så någon dag kanske jag orkar gå enda upp dit bara för att få se den underbara utsikten igen.

Efter Entoto åkte vi vidare till Afrikas största marknad, Merkato. Marknaden är ca 4 km (som jag förstod det) och har allt. De har stora och små gator med allt från stål till kryddor och annan mat. Tydligen går alltid Etiopierna själva dit när de ska handla. Tyvärr kan inte vi vita (”Farensh”) gå dit själva eftersom de för det första ger oss dubbla priserna, det är så stort att man kan gå vilse och på grund av ficktjuvar. Det var ändå kul att få se stället, även om jag inte köpte någonting.

På kvällen bjöd Rebecca (Martins arbetskompis syster som jobbar på UNICEF) och hennes dotters familj oss på en traditionell Etiopisk restaurang. Där åt jag för första gången kött beainitu, vilket var riktigt gott, men jag föredrar nog den vegetariska. Under middagen uppträdde personalen med olika traditionella Etiopiska danser. Många av danserna var hur coola som helst så om jag hittar någon Etiopisk danskurs hemma så ska jag inte tveka en sekund på att anmäla mig.

Idag gick jag, precis som en vecka sen, på morgonbönen med WSG. Den här gången var jag mycket tröttare så det var inte lika kul att sitta där som förra veckan. Efter det jobbade jag halvdag och det var riktigt skönt! Hade redan glömt hur kul det är att träffa eleverna och lärarna. Ska nog bli ganska skönt när allting här återvänder till vardagen igen. Efter skolan träffade jag mamma och Martin för lunch och sedan för att besöka Haili Selassis (jag har ingen aning om hur man stavar namnet!) kyrka och museum. I kyrkan orkade jag inte gå omkring så jag satte mig på en bänk och väntade på de andra. Prästen i kyrkan satte sig vid mig och började självklart prata med mig. Först var allting väldigt oskyldigt då han frågade var jag kom från och om jag trivdes i Addis. Efter ett tag frågade han efter min hemadress, vilket jag helt ärligt måste säga var lite skumt. Sedan sa han att han ”kunde” följa med mig till Sverige eftersom han hade en släkting som jobbar där som präst. Jag kanske tänker lite för traditionellt, men så ska väl inte en präst hålla på? Trodde han verkligen att jag skulle gå med på att ta med honom till Sverige bara för att han är präst? Inget illa menat till alla präster ute i världen, men SÅ mycket tycker jag inte att han kan vänta sig av mig… Jag var redan trött innan så han fick mig inte bli på bättre humör. Som tur är piggnade jag till av lite turistshopping nu ikväll så till middagen var jag på bra humör igen.

På fredag åker mamma och Martin hem igen så det hinner bli massor med mer turistande innan det. Jag ser redan fram emot lördag då jag ska få sova ut för första gången på alldeles för många dagar. Självklart har det varit kul att ha dem här, men helt ärligt ska det bli skönt när vardagen kommer igång igen och jag inte behöver underhålla någon (någon som är ny för Addis åtminstone).

Nu blev det ett riktigt långt inlägg, jag hoppas att någon orkade läsa allt detta. På fredag har jag och Emelie varit här i hela två månader. Jag vet, otroligt, men sant. Snart kommer jag hem igen!

Idag var jag, mamma och Martin på lunch hos en kvinna vid namn Rebecca, som jobbar för UNICEF. Hennes syster jobbar tillsammans med Martin i Sverige, så hon bjöd över oss på en riktig Etiopisk lunch. Sjukt gott var det!

Ikväll hade vi sen en liten påskmiddag med Emelies familj. Det fick bli stekt potatis, kokt ägg och sill från Sverige. Kanske inte som en vanlig påskmiddag där hemma, men det gick bra det med. Senare nu ikväll åkte Emelies familj hem så nu är det bara mina kvar (och Johannas familj, d.v.s. 7 pers).

Dags att sova, jag blev väckt imorse av att Emelies pojkvän ringde ALLDELES för tidigt. Ciao!

Ja nu är det påsk (eller fasika som det heter på ahmarinja) även här i Etiopien. Påsken är den viktigaste helgen här och det märks att folk satsar för att fira det. Fram till påsk har det varit fasta så imorgon slår alla till hårt med kött. På gatorna säljs hönor, getter och ägg som ska tillagas för imorgon. Igår såg jag till och med en man bära på en (levande!) höna i en genomskinlig plastpåse med lufthål. Det var nog bland det konstigaste jag sett i hela mitt liv.

Igår (fredag) åkte jag och Emelie med våra gäster till Ambo, en stad ungefär två timmar utanför Addis. Där sov vi först en natt och idag åkte vi till en sjö som heter Lake Wanchi. Sjön ligger mitt i en gammal vulkan med helt fantastisk natur. Där tog vi en tvåtimmars tur med hästar för att se oss omkring och det var riktigt kul. Jag hade aldrig trott att jag skulle sätta mig på en häst frivilligt, men efter ett tag gick det faktiskt ganska så bra. Självklart hade vi någon som höll i hästarna, om vi ville, och det ville jag ju självklart. Nu har jag riktigt ont i rumpan och imorgon har jag säkert träningsverk någonstans.

Imorgon har jag, mamma och Martin blivit bjudna hem till en kvinna som jobbar på UNICEF på påsklunch. Ska bli spännande att se vad hon har att bjuda på.

Glad Påsk!

Igår kom mamma och Martin hit. Det var riktigt kul att se dem igen och det var självklart kul att få massor med ”presenter” från Sverige. Jag fick bland annat mina efterlängtade tidningar, ÖRTSALT och ett påskägg. Me be happy!

Den här dagen, denna första april, började med ett möte för oss WSG-volontärer med Gizatchew. Gizatchew är ledaren för WSG så det var riktigt skönt att äntligen få träffa honom ordentligt. Vi pratade om hur vi trivs här, vad vi tycker om våra arbeten och lite om de sociala och kulturella skillnaderna som vi fått ”stå ut med”. Det var som sagt var skönt att få träffa honom ordentligt och se vad han har att säga om livet och arbetet i Etiopien.

Nu ska jag gå ut och passa på att njuta av solen som äntligen tittat fram bland alla moln. Jag hoppas verkligen att vädret håller i sig ett tag!